På bussen i tisdags satt jag mitt emot två tonårskillar. Till synes var de som vilka andra 17 åriga killar som helst men för mig stack de ut från mängden. Jag tror att de flesta kan hålla med om att den rebelliska perioden skiner igenom hos många tonåringar, killar eller tjejer spelar ingen roll. Jag ska villigt erkänna att jag tänkte för mig själv när de klev på bussen: 

- Åh typiskt... Nu måste jag höra på två tonåringar som ska vara tuffa hela vägen hem.. 

Men ack så fel jag hade. Den ena killen börjar prata om någon idrottslektion och de skrattar. Redan där har jag hunnit ändra uppfattning på grund av klangen i deras konversation. De var glada.. Trevliga och sken upp hela bussen kändes det som. De började prata om sina vänner men istället för att börja skvallra sa de enbart snälla saker, vilket för mig kändes väldigt främmande. De talade om en av deras vänner som hette Lucas och de båda instämde att han blivit så himla "biffig" över sommaren. Jag log för mig själv, vad fina killar. De fortsatte och sa:

- Synd att han hade klippt av sig håret bara..

- Ja han passade verkligen i lite längre! Jag berömde honom till och med för det.

- Gjorde du? Bra! 

Vi åkte bussen tillsammans i cirka 15 minuter och inte en enda gång sa de här killarna ett enda ont ord om någon. Jag steg av bussen med lätta steg. Hoppet om mänskligheten blev på något sätt lite starkare. Jag hoppas Lulle får så fina vänner när han växer upp.